Agerar du nu, Bildt?

Att de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson nu döms i Etiopien för både terrorbrott och illegal inresa är extremt olyckligt och oroväckande. Vi vet inte ännu vad det blir för straff, men risken är tyvärr stor för att det kan bli långt. Nu måste utrikesminister Carl Bildt göra allt han kan för att Schibbye och Persson ska benådas. När jag tog upp frågan senast med Bildt fnös han åt mig i EU-nämnden och menade att detta var endast en ”konsulär” fråga (se själv vad Bildt säger via länken).

Nej, Bildt detta är politik. Dessutom politik på hög nivå. Att reducera detta till något annat kommer tyvärr inte underlätta frigivningen. Tyvärr är Afrika inget Bildt har prioriterat. Men det är hög tid att göra det. Nu!

Jonas Sjöstedt, SvD, Ekot

Skrämmande ökning

Idag kom utsläppsstatistiken för 2010. Den visar på en skrämmande ökning. De svenska utsläppen ökade med 10 procent under 2010. Och då är inte konsumtionen och importen medräknad. Siffrorna finns på Naturvårdsverkets hemsida (och här), väl dolda och omöjliga att upptäcka för en lekman. Naturvårdsverket brukar alltid presentera utsläppsstatistiken i slutet av året och nästan alltid har miljöministern kunnat göra en stor show av siffrorna, eftersom de har visat på en minskning (då har man inte räknat med import och konsumtion, då hade siffrorna däremot visat på en ökning. Se exempelvis har Andreas Carlgren profiterade på fjolårets statistik. Nu säger miljöminister Lena Ek ingenting. Regeringens strategi är uppenbarligen att prata när det passar dem och tiga när det inte passar.

Tack till Supermiljöbloggen som räknat ut siffrorna och fått de bekräftade av Naturvårdsverket.

I regeringsdeklarationen i fjol sa statsminister Fredrik Reinfeldt att det inte behövdes några nya åtgärder på klimatområdet. De beslut som redan har fattats räckte tyckte han. Dagens utsläppsstatistik visar att det krävs en aktivare klimatpolitik. Vi behöver skärpa de svenska klimatmålen, inrätta ett klimatinvesteringsprogram, klimatbistånd, bygga om våra miljonprogram, satsa på kollektivtrafiken, minska köttkonsumtionen bara för att ta några exempel.

Men regeringen sitter still i båten. Oroväckande. Inte minst för alla som drabbas av våra ökande utsläpp.

Arktis, Syrien, Lundin och Carl Bildt

Jag har just debatterat med utrikesminister Carl Bildt om möjligheten att få ett stopp för olje- och gasutvinning i Arktis. Tänk er en oljekatastrof liknande den i mexikanska gulfen, men i Arktis. Konsekvenserna skulle bli katastrofala, för att uttrycka sig milt. Men Bildt tänker inte driva ett olje- och gasstopp. Han har alla möjligheter att göra det i egenskap av det ordförandeskap som han och Sverige har i det Arktiska rådet ungefär två år framåt från och med nu. 2006 ansökte norska Lundin Norway A/S om att få borra efter olja i Arktis. Lundin Norway är ett helägt dotterbolag till Lundin Petroleum, där Carl Bildt satt i styrelsen (han lämnade den 18 oktober 2006, deadline för ansökan var 28 september). Kanske kan det vara så att ett av skälen till att Bildt INTE driver ett oljemoratorium är just hans tidigare uppdrag inom industrin? Det är iallafall tragiskt att regeringen inte tänker använda vårt ordförandeskap till något mer offensivt för miljön och klimatet. På min fråga om Bildt iallafall kan tänka sig att driva marina skyddsområden i Arktis fick jag svaret att han inte var emot sådana, men det var inget som Sverige drev som sådant. Svagt!

Min kollega Amineh Kakabaveh hade också lagt en intressant interpellation om Syrien och vad Carl Bildt avsåg att göra för att motarbeta regimen. Bildt är säkert uppriktig när han säger att han gör det han kan för att bekämpa regimen, men det skorrar falskt när han samtidigt: 1) Har motarbetat utvidgade telekomsanktioner mot Syrien, 2) Hans regering har avsatt 139 miljoner kronor i exportkrediter till Syrien samt 3) När handelsminister Ewa Björling 2009 ledde en stor handelsdelegation till Damaskus och i våras tog emot regimens vice premiärminister Abdullah Dardari. Jag och Amineh ville ha besked om dessa tre frågor: Blir det utvidgade sanktioner, stopp för exportkrediterna och inga fler näringslivsresor till diktaturen. Bildt menade att han bidragit till att utvidga sanktionerna (korrekt, men inte så mycket som vi vill), men på fråga 2 och 3 fick vi inga som helst svar. Nej inte ALLS. Trots att vi tjatade.

Det finns goda skäl att fortsätta att följa upp vad Carl Bildt gjort, gör och inte gör. Lita på att jag kommer att göra det.

Bort med gifterna från kläderna

Dagens Nyheter har i ett par artiklar (igår och idag) uppmärksammat det smått bisarra med miljöskadliga kemikalier i kläder. Det kan handla om kläder och andra vanliga produkter som har behandlats med silver, triklosan eller triklokarban. Syftet ska vara att man vill undvika att oönskade dofter som svett fastnar i kläderna. Det här handlar om ämnen som kan vara hormonstörande och miljöskadliga på flera sätt. Silver, triklosan och triklokarban borde därför förbjudas i kläder och andra vardagsföremål. Det finns ingen vits att utsätta oss alla för dessa risker som användandet av dessa ämnen medför. Det här är något som Vänsterpartiet driver i riksdagen. Kraven finns med i vår kemikaliemotion: kemikalier_V221 (se punkt 12) som vi kommer att debattera och rösta om i kammaren till våren (enligt arbetsplanen mitten av mars).

Men det är värt att komma ihåg att vi hade en liknande fråga uppe redan i våras. Vi lyfte då upp triklosan och ville ha bort detta, men vi fick då svaret från borgerliga politiker (uppbackade av SD) att detta är en fråga som Sverige driver i EU. Så är det säkert, och det är bra. Men det bästa sättet att få igenom något på EU-nivå är att gå före och införa ett nationellt förbud. Om man gör det visar man andra länder att det går att gå före och låta det goda exemplets makt tala. Jag hoppas därför att vi får stöd för vårt krav när frågan kommer upp till våren. Fråga gärna politiker på den borgerliga sidan vad de anser om ett förbud mot silver, triklosan och triklobarban.

Rapporteringen från Durban var usel

Jag delar en av Johan Rockströms och Lazlo Szombatfalvys slutsatser på DN-debatt idag, det finns ett stort engagemang för klimatet bland vanligt folk, men media har de senaste åren helt nedprioriterat frågan. Det där med media är helt sant, tyvärr. Durbanförhandlingarna passerade Europa med en äspning. Förstasidorna i den europeiska pressen den senaste veckan har helt dominerats av eurokrisen. Klimatfrågan har helt hamnat i medieskugga. I Durban hade Sveriges radio en korrespondent på plats, SvT två och… nej, sedan fanns inga andra svenska journalister från rikstäckande medier. Jämför detta med bevakningen av förra veckans eurotoppmöte och det är helt uppenbart att den ekonomiska krisen helt och hållet har trängt undan frågan om planetens överlevnad.

Det märks också tydligt på rapporteringen vilka som varit på plats i Durban och vilka som villigt sväljer Lena Eks hyllningssång. För att man ska kunna göra ett bra jobb krävs att man är på plats, åtminstone en del av tiden. Annars tror jag helt enkelt inte att man förstår hur förhandlingarna går till samt att man missar möjligheten att tala med representanterna från Syd, de som inte har kanalerna att nå ut. En liten hoppfull slutsats från Rockströms och Szombatfalvys artikel är om media verkligen rapporterar – som de gjorde från toppmötet i Köpenhamn för två år sedan – agerar verkligen politikerna. Nånting ligger det i det.

Jag tänker i vart fall agera oavsett om media ser mig eller inte. Apropå det har jag och Jonas Sjötedt har ett debattinlägg om klimatet i GP idag: För över bankstöd till klimatfond. Läs den gärna där.

Durban – vad bör göras?

Kanada har just formellt meddelat att man drar sig ur Kyotoprotokollet. Det är mycket olyckligt, men ett väntat drag från den nya konservativa regeringen som ogillar allt vad ambitiös miljöpolitik heter. Jag lyssnade på miljöminister Peter Kent i Durban nu för några dagar sedan, då han avfärdade bindande åtaganden inom ramen för Kyotoprotokollet (det var då det genomfördes en helt underbar protestaktion mot honom, tyst, fredligt och effektufullt med aktivister som ställde sig upp med t-shirts med protesttext på). Med även Ryssland och Japans motvilja att ställa sig bakom en andra åtagandeperiod blir Kyoto kraftigt urvattnat. Lena Ek och de andra förhandlarna i Durban sätter sin tilltro till överenskommelsen om att 2020 ha ett nytt globalt klimatavtal på plats. Det ska innefatta alla länder, tror man. Men frågan är om det blir så? Överenskommelsen är inte rättsligt bindande och att vänta ända till 2020 har vi inte tid med. Det är bara att konstatera att Durban slutade mycket, mycket illa. Processen är räddad, men inte klimatet, som flera har uttryckt det.

I fjol slogs ett icke smickrande rekord. Aldrig någonsin har utsläppen ökat så fort från ett år till ett annat, utsläppen uppgick i fjol till 33 gigaton koldioxidekvivalenter. För att ha en rimlig chans att begränsa uppvärmningen till max 2 grader måste utsläppen stabiliseras på en nivå av högst 44 gigaton till år 2020. Men med dagens utsläppskurva kommer det bli omöjligt att nå detta, enligt FN-rapporten ”The Emissions Gap Report” (2010). Durbanöverenskommelsen erkänner behovet av att skyndsamt bryta denna utsläppskurva, men alla vet att utan rättsligt bindande åtaganden och ett tilltäppande av det stora antalet kryphål i klimatpolitiken (t ex osäkra utsläppskrediter, s k hetluft i det forna östblocket och en alltför generös tillgodoräkning av mark och skogsinnehav) blir det omöjligt att nå detta.

I värsta fall kan vi räkna med en temperaturhöjning långt över två grader under detta århundrade. Och med detta kan vi räkna med konsekvenser av våra väder- och ekosystem av apokalyptiska proportioner, med en kraftig havsnivåhöjning, livsmedelsbrist, konflikter och miljontals klimatflyktingar som ett brev på posten. I utvecklingsländerna är denna process redan igång.

I klimatkonventionen slås det fast att det är de historiska utsläppen som ska räknas. Och det är den rika delen av världen som har stått 75 procent av dessa. Det är därför de rika länderna ska gå före och göra de nödvändiga utsläppsminskningarna samt föra över stora summor kapital till de fattiga. Redan i Marrakech 2001 utlovades en klimatfinansiering till utvecklingsländerna som i praktiken aldrig blev av. Sedan dess har utlovandet av de fiktiva pengarna fortsatt. I Köpenhamn, för två år sedan, lovade de rika länderna 30 miljarder dollar i s k snabbstartspengar till den fattiga världen, något som inte heller blivit av. Istället för att lägga fram reda pengar på bordet har Durban ägnat nästan två veckor åt att diskutera hur den nya gröna klimatfonden ska styras. Från och med 2020 har nämligen de rika länderna utlovat 100 miljarder dollar per år till den fattiga. I Durban utlovade Danmark, Norge, Tyskland och Storbritannien mindre summor. Men från miljöminister Lena Ek och Sverige kom ingenting. Vi har alltså fått en klimatfond utan pengar, som Norges statsminister Jens Stoltenberg uttryckte det på toppmötet.

Det som verkligen svider i ögonen och gör hjärtat tungt är att följa det EU-toppmöte som paradoxalt nog har lagts exakt samtidigt som Durbankonferensens sista dagar. Därifrån har vi fått höra hur skuldsatta utvecklade europeiska stater och spekulerande banker nu ska få ännu större kapitaltillskott. Det är direkt provocerande att Fredrik Reinfeldt och de andra stats- och regeringscheferna kan ge stöd på hundratals miljarder bara för att rädda prestigeprojektet euron men samtidigt blunda de för de fattiga ländernas behov. Utan klimatpengar till de fattiga länderna lämnas hundratals miljoner människor i Syd i sticket. Bankmiljarderna borde stoppas omedelbart och istället kanaliseras som klimatbistånd till de fattiga länderna.

Det är bra att Durban inte brakade ihop helt och hållet. Klimattoppmötena är viktiga och är det enda internationella organet vi har för att få kontroll över världens utsläpp av växthusgaser. Men att bara förlita sig på ett toppmöte en gång om året räcker förstås inte. Sverige och EU måste gå före i klimatarbetet. Den gamla EU-positionen om att villkora högre minskningskrav med att ställa krav på USA och Kina håller inte. Sveriges minskningsambitioner måste skärpas, likaså EUs (ser att min kollega Matilda Ernkrans S är inne på samma spår idag). Detta år något Vänsterpartiet kommer verka för. Vi kommer lägga fram konkreta förslag i form av skarpare styrmedel, ökade klimatinvesteringar och stimulanser för hållbarare livsstil för att nå dit. Inte minst måste den fattiga delen av världen få pengar till klimatarbetet. Och det är NU.

Avsutningsvis, Durban var mitt tredje besök på ett klimattoppmöte, COP. FN är en fantastisk organisation som förtjänar allt stöd. Men det krävs stora institutionella förändringar för att tempot i klimatarbetet ska kunna skruvas upp. Toppmötena borde sammanstråla oftare med ett långsiktigt mål om att skapa en permanent parlamentarikerförsamling för klimatfrågan. Kan vi involvera våra nationella- och regionala (t ex EU-parlamentariker) politiker i klimatfrågan skulle tempot kunna höjas. På nationell nivå skulle jag önska att fler länder gjorde som exempelvis Storbritannien och Danmark och inrättade separata klimatministrar. Med en separat minister för bara klimatet är det lättare att hålla fokuset och kompetensen i frågan.

Ja, det finns mycket att göra. Det är det enda vi kan veta med säkerhet. Jag hoppas därför kunna utveckla mina tankar om exempelvis en permanent parlamentarikerförsamling för klimatet.

Durban räcker inte

Det har just gjorts en överenskommelse i Durban. Jag har därför gjort detta pressmeddelande.

Överenskommelsen i Durban svek mot fattiga länder

Klimattoppmötet i Durban har just slutit en överenskommelse. Kyotoprotokollet ska förlängas och en långsiktig färdplan utan legala krav för minskningar finns på plats. Detaljer kring den nya klimatfonden är också beslutade, men fonden saknar pengar.

- Det är glädjande att förhandlingarna inte brakade ihop helt och hållet. Men annars är Durban en stor besvikelse. De långsiktiga minskningskraven är inte bindande och det finns inga pengar i den nya klimatfonden, säger Jens Holm (V) klimatpolitisk talesperson som har följt förhandlingarna på plats i Durban.

 - I fjol var utsläppen större än någonsin och i den fattiga delen av världen är klimatkrisen ett faktum. Detta ställer krav på Sverige och andra rika länder att gå längre av vad man kommit överens om i Durban. Vi kommer verka för att Sverige under nästa år skärper våra klimatmål, säger Holm.

- Det är ett svek mot världens fattiga att mötet inte lyckades finansiera den nya klimatfonden. En fond utan pengar är inget att ha. Lena Ek och Sverige bär här ett stort ansvar. Var finns pengarna?

 - Samtidigt har Fredrik Reinfeldt och EU-ledarna i Bryssel kommit överens om hundratals nya miljarder till Europas banker. Men när det gäller klimatpengar till världens fattiga finns det inte ett öre. Oacceptabelt, säger Jens Holm.

Oroväckande utveckling i Durban

Johannesburg, 2011-12-09

Hej alla,

Är nu på väg hem från klimattoppmötet i Durban. Mötet har förlängts med en dag och förhandlingarna kommer pågå hela natten, kanske en bra bit in på lördagen. Nedan kommer min analys av läget och allmänna intryck från min tid på COP17, som klimatmötet kallas (Conference of the Parties, för 17e gången, Parties = länder).

Utkast till slutsatser
Precis innan jag lämnade toppmötet kom det preliminära utkastet till slutsatser. Det såg inte bra ut. En förlängning av Kyotoprotokollet men med färre länder som åtar sig bindande minskningskrav, kanske i slutändan inga bindande krav för någon (EU ställer motkrav mot USA m fl). Det här är rörlig materia, man kommer som sagt förhandla hela natten om detta.

Andra delar av Durbanövernskommelsen 

* Inga klimatpengar. Det blir en ”Grön klimatfond”, som utlovat på tidigare COP och man gör vissa framsteg i hur den ska styras och hur kapital ska kanaliseras till Syd, men det finns inga pengar. En fond utan finansiering alltså! Detta är ett direkt brott mot EUs m fls tidigare löften om klimatpengar till Syd. Norge, Danmark och Tyskland har utlovat mindre summor till klimatfonden, men inte Sverige. Men när det gäller att lösa bankkrisen har EU idag hostat fram hundratals nya miljarder dollar (!). Men till de som drabbas av våra klimatutsläpp finns det inget. Skamligt!

* CDM-reform. Den utlovade reformen av utsläppskrediterna, CDM, ser det inte ut att bli så mycket av. Kanske blir systemet något lättare och flexiblare att administrera i framtiden, men de grundläggande problemen med att de rika kan köpa sig fria i stor utsträckning ligger kvar. Dessutom – och detta är mycket illa – kommer koldioxidlagring, CCS, att kunna bli en del av CDM-systemet. Det riskerar att göra ett dåligt system ännu sämre.

* Tekniköverförningen blev det inte mycket av. Utvecklingsländer som Indien, Bolivia och Kina har krävt en reform av patent och immaterialrätten för att lättare kunna föra över den senaste tekniken till Syd, men USA och Kanada har blockerat detta helt och hållet. EU har inte heller varit till någon hjälp.

* Skogen – Redd och LULUCF – det finns inte ännu några riktiga pengar till Redd, förslaget hur man ska förhindra avskogningen. LULUCF, hur man ska tillgodoräkna sig mark och skog i klimatberäkningarna är inte heller klart. Kanske blir det det i sista stund.

Jag sitter just nu i Johannesburg och väntar på planet hem. Får uppdateringar via twitter och nätet. Kanske blir det ett mindre genombrott i, men överlag ser det inte bra ut. I praktiken håller vi på att få ett läge med ett klimatavtal utan bindande åtaganden (alltså ingenting), men med en marknad för utsläppskrediter. Den sämsta tänkbara kombinationen. Låt oss hoppas att något positivt i natt.

Mycket hoppfullt däremot är att se det stora engagemanget för ett rättvist klimatavtal. En av de absolut tydligaste trenderna utanför möteslokalerna är alla aktiviteter för klimaträttvisa. Nu de sista dagarna har det varit dagliga aktioner inom och utanför området. När både USAs  och Kanadas representanter talade i plenum protesterades det och vakter fick ingripa. Bara för några timmar sedan arrangerades en stor demo utanför ministrarnas möteslokal till förmån för Afrika och de fattiga länderna. Demon höll på i över en timme. ”No carbon market”, var ett av de vanligaste slagorden.

Jag blir också hoppfull av att träffa alla delegater från Bangladesh, Ecuador, olika afrikanska länder och andra utvecklingsländer. De om några har förstått att klimatförändringarna handlar om global rättvisa lika mycket som miljö. De driver en gemensam linje i de flesta politiska frågor, vilket är hoppfullt. I just frågan om Kyotoprotokollets förlängning har de också EU med sig, vilket EU förtjänar stöd för.

Jag slås också av behovet av en separat minister för klimatet, en klimatminister. Lena Ek har en del kvaliteer, men skulle hon bara ha fått fokusera på klimatfrågan – som hennes brittiska och danska kollegor – skulle fokus och kunskapen varit snäppet högre än vad det är idag.

Det finns mycket mer jag skulle vilja berätta, men det hinns inte med nu.

Jens Holm