Inga Jasplan till Libyen

På fredag kommer riksdagen fatta beslut i en svår fråga. Regeringen har fått en förfrågan från Nato om att bistå militärt i Libyen. Det är positivt att omvärlden äntligen reagerar och ställer sig på demokratins sida. Muammar Khadaffi kom till makten i en militärkupp för drygt 40 år sedan. Han har styrt Libyen med våld och förtryck. Dessvärre har västvärlden sett mellan fingrarna på detta. Med Khadaffi liksom en stor del andra diktatorer i regionen. Sverige är inget undantag. Jag tänker t ex på handelsminister Ewa Björlings säljresor till både Marocko och Libyen våren och sommaren 2009 (den senare resulterade i försäljning av kommunikationsutrustning till Khadaffi för mångmiljonbelopp).

Regeringen föreslår nu i en proposition att sända åtta stridsflygplan av typ JAS 39 Gripen, ett transportflygplan samt max 250 militär- och civil personal till insatsen i Libyen. Syftet ska vara att upprätthålla flygförbudszonen och att skydda civila. Kostnaden på statsbudgeten beräknas uppgå till 200 miljoner kronor. 

Det här är en svår fråga. Det finns ett FN-mandat för att med militära medel skydda civilbefolkningen och se till att Khadaffis styrkor inte kan anfalla lyftvägen. Det är viktigt och något som jag stödjer. Jag ifrågasätter däremot klokskapen i att Sverige ska sända krigsplan och militär personal till Libyen. Är det verkligen fler krigsflygplan konflikten i Libyen behöver? Är det verkligen med militära attacker Sverige bäst värnar människoliv på den internationella arenan? Hur påverkar eventuella svenska militära attacker vårt goda renommé för humanitära åtaganden omvärlden?

Om Sverige skulle avstå från det militära åtagandet skulle vi istället kunna använda de 200 miljoner kronor insatsen beräknas kosta till att stärka den humanitära insatsen i Libyen. Och behoven är enorma. Dessvärre är det få som är beredda att bidra substantiellt när det gäller humanitära insatser. Enligt FNs flyktingorgan UNHCR har hittills 355 000 personer flytt från Libyen. Enligt FNs humanitära samordningsorgan OCHA kommer 600 000 personer i Libyen inom kort att behöva humanitär hjälp. Där borde våra resurser läggas.

Man kan också fråga sig hur angeläget det är att sända mer stridskraft till Libyen. Vapenembargot mot Libyen fungerar effektivt. Khadaffi har svårt att få tag på nya vapen. Såvitt jag vet är stora delar av den libyska regimens ekonomiska resurser frusna. Khadaffi har stora problem att rekrytera legosoldater. En stor del av det libyska luftförsvaret är redan utslaget, något även regeringen regeringen konstaterar i propositionen (sid 5). Då anser jag att det återigen finns skäl att ifrågasätta ett svenskt militärt åtagande. Gör vi inte bättre nytta på annat sätt? Jag tycker en av våra främsta på området, professorn i freds och konfliktkunskap Peter Wallensteen har en stor poäng i att Sverige är bäst på humanitära insatser inte på krig.

Det är också värt att fråga sig hur detta ska sluta. Regeringen säger att den svenska styrkan ska finnas på plats i högst tre månader. Kan man vara så säker på att det slutar med det? Erfarenheter från andra ”begränsade” militära insatser är att de sällan blir begränsade vare sig i tid eller det man attackerar.

Några rader också om hanteringen av detta. Igår efter lunch hamnade regeringens proposition i riksdagsledamöternas inboxar. Idag kl 16.30 är det deadline för att inkomma med motioner för att ändra propositionen. På fredagmorgon är det debatt. Direkt efter fattas beslutet i kammaren. Alla med lite insikt vet att det är ytterst svårt att påverka utformningen av ett regeringsförslag under sådana förutsättningar. Visserligen har partierna förhandlat med regeringen inför framtagandet av propositionen och vi rödgröna har fått igenom en del förbättringar. Det är bra. Med all respekt för skyndsamheten i detta, men jag ifrågasätter ändå varför vi måste fatta beslutet redan nu på fredag. Kan man inte ge oss några dagar till iallafall? Jag är rädd för att vi hastar igenom ett beslut om svenska stridsstyrkor som inte är välgrundat och genomtänkt. 

Jag har nu bestämt mig. För första gången i riksdagen kommer jag inte rösta med mitt parti. På fredag kommer jag inte rösta ja till att sända Jasplan och militär till Libyen. Jag vill istället att alla resurser ska läggas på humanitära insatser. Där kan Sverige göra mest nytta.

AB1, AB2, DN1, DN2Flamman

Dörrmattan i Bryssel

Nu har regeringens årliga rapport över Sveriges aktiviteter i EU kommit. För oss som hoppats på en regering som driver på och bråkar nere i Bryssel (för det finns tyvärr mycket att bråka om) är skrivelsen en lång besvikelse. Vid endast två (!) tillfällen har Sverige under 2010 motsatt sig ett beslut i EUs ministerråd (där de avgörande besluten fattas). Den borgerliga regeringen har lagt ned sin röst vid endast tre tillfällen. Läs mer i Bilaga 3, sid 352 f f.

Vad röstade då Sverige nej till i fjol? Jo, att det inte ska finnas ett förbud mot att släppa ut olagligt importerat timmer på marknaden i Europa. Här hade det alltså varit bättre om regeringen röstat ja. Förbudet mot handel med illegalt timmer var ju ett av de bra besluten som har tagits på EU-nivå. Jag var själv med och förhandlade om det i EU-parlamentet, 2008. Det andra svenska nej:et handlade om att stoppa ett italienskt stöd till sina bönder. Det låter däremot som ett korrekt nej från Sverige.

Att den borgerliga regeringen motsatt sig EU-beslut endast vid två tillfällen måste ses som ett stort nederlag för alla som vill ha en regering som driver på och förändrar i EU. För övrigt var år 2010 inget särfall. Året innan, 2009, såg det ungefär lika illa ut, då regeringen motsatte sig EU vid endast tre tillfällen. Hur var det nu de sa, Ja-sidan, under folkomröstningskampanjen… ”Vi måste in och påverka.”

Nu ser vi hur det gick med det. Sverige, som dörrmatta i Bryssel. Hur kul känns det?

Idag förbjuder vi transfetterna

Förhoppningsvis går vi mot ännu en seger idag. Kl 16.00 idag ska vi rösta om betänkandet MJU14, Livsmedelskontroll. Där har vi rödgröna bland annat föreslagit ett förbud mot s k industriellt framställda transfetter. I EU-parlamentet röstade vi för ett sådant hösten 2008. Även Nordiska rådet har uppmanat de nordiska länderna att införa ett förbud. Danmark har redan ett sådant förbud och jag tror att Island införde ett nyligen.

Nu ser det ut som att vi kan få majoritet för vårt förslag. Det vore verkligen en stor seger för folkhälsan. Inte minst för de grupper i samhället – ungdomar och låginkomsttagare – som får i sig stora mängder transfetter från snabbmat, kakor och bakverk.

Jag hoppas också på en majoritet för vårt rödgröna förslag för ett förbud mot azofärger. Dessa färgämnen var förbjudna innan EU-inträdet, kan skapa stora besvär för personer med allergier. Särskilt barn drabbas av azofärgerna. För barnens skull borde vi ha ett stopp för detta. Obegripligt att de borgerliga inte kan inse detta.

Läs bra EU-rapport om transfetter.

Datalagring och privatiseringar stoppade

Vilken seger i riksdagen idag! Idag röstade vi för att bordlägga datalagringsdirektivet i minst ett år. Vi röstade också mot regeringens planer på att flera statliga företag. Nu har vi ett år på oss att övertyga EU om att datalagring är en en integritetskränkande metod som borde kastas i papperkorgen. Vårt nej till datalagringen kommer garanterat att sprida sig runt om i Europa. Det är ju fortfarande sex länder, inklusive Norge som inte infört direktivet. I Tyskland och Rumänien har direktivet dessutom ogiltigförklarats av respektive författningsdomstol. Direktivet håller just nu på att utvärderas av EU-kommissionen. Kanske kan dagens minoritetsborgläggning väcka förnuftet i Europa? Kanske tar vi nu ett första viktigt steg bort från storebrorssamhället? Jag är försiktigt hoppfull…

Röstsiffrorna för att bordlägga datalagringen blev: 62 för, 281 mot och 6 som inte var närvarande. Eftersom det räcker med en 1/6-del av riksdagens ledamöter så räckte 62 röster gott och väl. Vi röstade också på Vs och MPs förslag att avslå direktivet helt och hållet. Där blev röstsiffrorna: 45 för avslag, 296 för antagande, 1 avstod och 7 var ej närvarande. Läs gärna vårt och MPs pressmeddelande från idag.

Fantastiskt bra också att vi lyckades stoppa regeringens planer på att sälja ut de statliga företagen. De som vi röstade om idag var SSAB, Posten, Telia och Vattenfall. Nu kommer de att fortsätta att vara gemensamt (eller delvis gemensamt) ägda och kan leverera vinst och mervärde till svenska folket. Röstsiffrorna: 172 mot utförsäljning, 170 för.

Se: DN, Anna Troberg

Ingen säker förvaring för kärnavfallet

Idag har jag och Kent Persson ett inlägg på Brännpunkt mot kärnkraft och den planerade slutförvaringen av avfallet. Läs det där eller nedan.

SvD 2011-03-16
Ingen säker förvaring för kärnavfallet
Varje år producerar den svenska kärnkraften över 200 ton kärnavfall som är farligt i över 100000 år. När Sverige en gång i tiden beslutade sig för att satsa på att bygga kärnkraft sades det att en förutsättning är att man finner en metod för att förvara det farliga, radioaktiva avfallet. Kärnkraftsindustrin lovade ta fram en sådan metod.

Idag (16/3) lämnar kärnkraftsindustrins bolag för kärnbränslehantering (SKB) en ansökan för slutförvaring av avfallet. Vi anser att fler metoder måste undersökas och fler aktörer ska få större ansvar för framtagande av metoden.

SKB:s metod för slutförvaring innebär att det använda kärnbränslet ska kapslas in i koppar. De täta kopparkapslarna ska placeras i urberget i Forsmark på cirka 500 meters djup, inbäddade i bentonitlera. När deponeringen är klar försluts tunnlar och bergrum. När Strålsäkerhetsmyndigheten bad en av världens främsta korrosionsexperter, Digby Macdonald, titta närmare på förslaget kom han fram till att de kopparkapslar som det svenska kärnavfallet ska förvaras i kan korrodera och därmed brytas ned. Rapporten hävdar att koppar kan korrodera i syrefritt, rent vatten under vissa förhållanden, något som SKB hävdat inte är möjligt.

En annan studie från Kungliga Tekniska Högskolan som kom 2008 menar att koppar kan korrodera i syrgasfritt grundvatten. Studien, som publicerades i en vetenskaplig tidskrift, tydde på allvarliga brister i slutförvarets säkerhet. I värsta fall skulle kapseln kunna kollapsa efter 1 000 år – och det dröjer 100000 år innan strålningen från kärnbränslet blivit ofarlig.

Kärnavfallsrådet, en vetenskaplig kommitté som ska ge råd till regeringen inför beslutet om slutförvaring av kärnavfall, lämnade den 14 februari i år en kritisk rapport till regeringen med budskapet att kopparkapslarna och bentoniten i slutförvaret måste utredas mera. Ett alternativ som Kärnavfallsrådet vill att SKB utreder mera är så kallade djupa borrhål, det vill säga kilometerdjupa borrhål där vattenomsättningen är begränsad och där det skulle ta lång tid för grundvattnet att transportera radioaktiva ämnen till biosfären om ett läckage skulle uppstå.

Ett annat alternativ som bör utredas mera är att minska avfallets mängd genom så kallad separation och transmutation.

Vi hoppas att det går att finna en metod som innebär att kommande generationer inte kommer i kontakt med det livsfarliga kärnavfallet. Men vi tror inte att det räcker att metoden tas fram av kärnkraftsindustrins företrädare. SKB har kritiserats för att ha varit ovillig att undersöka alternativa metoder och ta till sig kritik. Regeringen bör därför ta initiativ för att fler företrädare, inte minst oberoende forskare, ska få en mycket större roll i framtagandet av en metod för slutförvaring.

Det faktum att det fortfarande inte finns någon metod för slutförvaring av kärnavfallet måste innebära att Sverige inte ska satsa på ny kärnkraft. Tyvärr har den borgerliga regeringen beslutat att Sverige ska bygga ny kärnkraft, hela tio nya reaktorer ska få byggas. Det innebär mer kärnavfall och att svenskarna under en lång tid fram över ska få leva med risken att det sker en kärnkraftsolycka även här. Beslutet om ny kärnkraft borde omprövas, inte minst mot bakgrund av kärnkraftsolyckorna i Japan.

Det som just nu händer i Japan är en fruktansvärd tragedi. Samtidigt påminner händelseförloppet oss om att kärnkraften är en farlig energikälla och att det alltid föreligger en risk för en allvarlig olycka. Japan är en av världens främsta kärnkraftsnationer med den allra senaste tekniken och kunskapen. Trots det kunde de inte åtgärda felen i kärnkraftverken som uppstod i samband med jordbävningen. Det som inte kunde eller fick hända har hänt.

Men säkerheten vid de svenska kärnkraftverken är inte heller godtagbar. En övning i februari i år visade att kylningen av Oskarshamns kärnkraftverk kan slås ut vid extrem kyla eller brand, vilket skulle kunna leda till en partiell härdsmälta. Vi måste till varje pris undvika att detta sker vid något av de svenska kärnkraftverken. År 2006 felade två av fyra reservgeneratorer vid ett snabbstopp av reaktor 1 vid kärnkraftverket i Forsmark. Om alla fyra generatorer hade slagits ut skulle temperaturen i reaktorn kunnat höjas till härdsmälta på 90 minuter. Det visar på oacceptabla brister i säkerheten. Vi anser att regeringen måste, på samma sätt som Tysklands regering gjort, beordra omedelbara säkerhetskontroller av alla kärnkraftverk.

Det är dags att inse att den gammalmodiga kärnkraften har passerat bästföredatum. Sverige har utmärkta förutsättningar för att kraftigt bygga ut den förnybara energin, avveckla kärnkraften, och att energieffektivisera. Låt oss göra det.

KENT PERSSON (V)
energipolitisk talesperson

JENS HOLM (V)
klimatpolitisk talesperson

Dyrare att införa datalagring än att betala böter till EU

Jag och Maria Ferm har ett inlägg på SvT idag mot datalagringsdirektivet. Läs det där eller nedan. Imorgon gäller det. Då röstar riksdagen om vårt förslag på avslag. Om det inte går igen0m så kommer vi rösta på Vs och MPs förslag om att bordlägga direktivet i ett år. Det krävs en 1/6-del av riksdagens stöd, 59 ledamöter. Så för det kravet finns det goda chanser att gå igenom. Kl 9.00 imorgon är det debatt i kammaren, för den som vill följa det (SvT eller riksdagen.se).

SvT-debatt 2011-03-15
Dyrare att införa datalagring än att betala böter till EU
På onsdag ska riksdagen rösta om Sveriges införande av EU:s datalagringsdirektiv. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har, förutom förslag om avslag, lagt förslag om att avgörandet ska skjutas upp i ett år. På så sätt får vi ett år på oss att få igång en debatt om datalagringen, och möjlighet för regeringen att omförhandla eller riva upp direktivet på EU-nivå. Vi får också möjlighet att invänta EU:s egen utvärdering av datalagringsdirektivet, som ska presenteras nu under våren.

Datalagringen är en i raden av integritetskränkande förslag som kommer att övervaka en enorm mängd privat kommunikation. I terrorbekämpningens och rädslans namn tvingas lagar igenom som gör att vi lever i ett alltmer omfattande övervakningssamhälle.

Datalagringsförslaget innebär att information om all elektronisk kommunikation ska lagras i sex månader av operatörerna. Detta har tidigare bara varit tillåtet för att operatörerna ska kunna fakturera användarna, men samtidigt har rättsliga myndigheter kunnat begära ut informationen. Att det nu istället föreslås komma ett statligt påbud om lagring av uppgifter är att helt skifta perspektiv.

Kartläggning av människors vanliga liv är enligt grundlag och internationella konventioner bara tillåtet om man kan visa att det är effektivt för att förebygga brott och att vad man kan uppnå står i rimlig proportion till integritetsintrånget. Vi tycker inte att EU och regeringen lyckats visa att dessa krav uppfylls.

Datalagringsdirektivet kommer leda till att enorma databaser byggs upp över människors privata kommunikation. Mycket talar för att de som vill begå grova brott kan fortsätta att komma undan. Det kommer alltid att finnas kryphål att utnyttja. Man kommer att använda kontantkort i mobiltelefoner som sedan slängs bort. Man kommer att använda öppna nätverk där man inte kan identifiera vad varje enskild person gör. Ska då den information som lagras steg för steg bli ännu mer detaljerad? Var ska det sluta?

Företrädare för IT- och telefonibranschen säger samtidigt att det blir oerhört svårt att redan till den 1 juli införa de tekniska lösningar som lagstiftningen kräver. I många fall är det inte ens klart vad lagstiftningen innebär. I vissa fall kan de gränsdragningar som ska göras vara av stor betydelse för människors personliga integritet. Att man efter att lagstiftningen trätt i kraft ska ta fram föreskrifter som ska hinna tillämpas av bolagen innan den 1 juli gör bara förslagen ännu mer orimliga.

Regeringen försöker få det att låta som att de böter Sverige kan få från EU om vi inte genomför direktivet kommer att få stora konsekvenser för statens finanser. Detta är ren och skär skrämselpropaganda. Ingen, inte ens regeringens tjänstemän, vet hur höga eller låga böterna kan bli. Men med största säkerhet blir de lägre än vad själva införandet kostar. Regeringen själv räknar med 200 miljoner kronor, medan branschföreträdare menar att det kan kosta över en miljard kronor. Detta blir en kostnad som i slutändan självklart kommer att läggas på oss vanliga konsumenter när vi betalar våra räkningar.

Vi vill att beslutet om datalagring skjuts upp i ett år och vi hoppas att riksdagsledamöter även från de partier som är positiva till lagring av trafikdata kan ansluta sig till vårt krav. Moderaterna och Centerpartiet var för bara några år sedan motståndare till datalagringen. Har verkligen alla dessa ledamöter övertygats att byta åsikt när hålen i argumentationen är så stora?

Vi undrar också om den tidigare övertygade datalagringsmotståndaren Beatrice Ask verkligen bytt fot på riktigt? Om vi väntar med att genomföra direktivet så anser vi att justitieministern, nu när direktivet ska ses över, bör ta strid mot EU för att riva upp eller omförhandla direktivet.

Datalagringsdirektivet är inte är ett effektivt sätt att bekämpa grov brottslighet, det är ineffektiv och integritetskränkande massövervakning.

Maria Ferm (MP)
Jens Holm (V

Det svenska IT-undret stoppas med datalagringen

Jag har ett inlägg idag på Newsmill. Hur går det med det svenska IT-undret, med alla databaser, operatörer m m som kommer tvingas lämna ut information om datalagringsdirektivet går igenom? Vi får hoppas på ett nej eller bordläggning av datalagringen när vi röstar imorgon. Läs mitt inlägg nedan.

Newsmill 2011-03-15
Hur går det med det svenska IT-undret om datalagring införs?
Sverige har under många år förknippats med en framgångsrik politik och utveckling vad gäller IT och telekomindustri. Det har varit och är viktigt för den Svenska industrin och för tjänsteutvecklingen. Samtidigt är det ett faktum att dessa industrier är en del av en global miljö. Företag samverkar över gränser och vare sig mjuk- eller hårdvara känner några gränser.

För många företag är kommunikation och tillgången till bästa möjliga service när det gäller IT avgörande för framgång. Samtidigt är kostnaden stor för att själv köpa in och handha all utrustning som krävs. Därför är det fler och fler företag som använder sig av så kallade Moln-tjänster. Det betyder att företagen slipper investera i dyr utrustning och kompetens samtidigt som man slipper krångel med datalagring. Inte minst för mindre företag kan detta vara en räddning.

I det så kallade Molnet kan företagen placera sin e-post, sin internettrafik och mycket annat som hänger ihop med kommunikation och IT-service. Dessa tjänster är inte sällan just internationella företag som har servrar och annan utrustning placerade i ett land samtidigt som de driver verksamhet i flera länder. Den svenska lagstiftningen innehåller regler som innebär att personuppgifter inte får föras över till tredje land om detta land inte har adekvata skyddsregler. Alla EU/ESS-länder är dock godkända länder för överföring.

 

Detta innebär att uppgifter som lagras i Molnet kan finnas var som helst inom EU. Dom servrar som svenska företag använder finns till exempel inte sällan i Finland eller de baltiska länderna. Det är själva poängen med tjänsterna.

I ljuset av detta är det mycket intressant att höra Beatrice Ask i radio berätta att det när datalagringsdirektivet införs i princip kommer att vara förbjudet att lagra trafikdata utanför Sverige. Jag tycker att alla företag som idag köper Moln-tjänster behöver ta sig en funderare över vad detta kommer att innebära för dem. De företag som idag tillhandahåller tjänster som innebär att man lagrar trafikdata på servrar utanför Sverige kommer alltså i princip att beläggas med näringsförbud om jag tolkar Beatrice Ask rätt.

I samtal med IT och telekomföretagen uppger man att man försökt förklara för regeringen vilka konsekvenser man ser framför sig om datalagringsdirektivet införs. Det är uppenbart att många av de cirka 500 internetleverantörer som idag verkar i Sverige kommer att få svårt att leva upp till lagens krav vad gäller säkerhet. När nu nästa dråpslag kommer mot företag som levererar Moln-tjänster tycker jag att man får börja fundera över regeringens syn på svenskt företagande och på svensk IT-industris framtid. Detta är ytterligare ett argument till varför datalagringsdirektivet måste stoppas.

Jens Holm (V), riksdagsledamot

Justitieministern och hyperinflationen

Det råder tydligen hyperinflation hos justitiedepartementet. För en dryg vecka sedan var justitieminister Beatrice Ask ute och påstod att om vi inte införde datalagringsdirektivet skulle EU utdöma böter på 100 miljoner kronor. Nu har hon höjt siffran till 150 miljoner kronor. Bötesbeloppet misstänks stiga ju närmare vi kommer onsdag, då riksdagen ska fatta beslut om datalagringen. Vi och MP har ju lagt ett förslag om att ”minoritetsbordlägga” datalagringsdirektivet i ett år. Då har vi ett år på oss att övertyga EU att masslagring av alla svenskars epost, sms, mms och telefonsamtal är en dum idé. Får vi med oss 1/6-del av riksdagens ledamöter, 59 stycken, kommer vårt förslag gå igenom. Så man kan förstå att Ask börjar bli lite svettig.

Apropå böter. Ingen vet hur stort EUs bötesbelopp blir. Inte ens justitieministern, vad hon än säger. Men det vi säkert vet att masslagring av våra samtal och mejl är en extremt kostsam historia. De uppskattningar som gjorts handlar om 200 miljoner till över 1 miljard kronor. Övervakningssamhället kostar både i integritetskränkningar och i reda pengar. Värt att komma ihåg!

Så en förnuftig hållning är att rösta för Vs och Mps förslag nu på onsdag.

Anna Troberg, Marielle Nankunzi, Jens Holm i Expressen

20 ledamöter för minskad köttkonsumtion

Man blir tvungen att konstatera det högt och ljudligt: riksdagen är inte Sveriges mest progressiva församling. Det som alltfler forskare, FAO, Naturvårdsverket och i princip vilken skolklass som helst är överens om; nämligen att vi måste äta mindre kött, är ingen självklarhet i riksdagen. I går röstade riksdagen på min och Vänsterpartiets motion med förslag på en minskad köttkonsumtion. 20 röstade för, 2 lade ned sin röst, 36 var frånvarande och 291 röstade emot.

Alla närvarande vänsterpartister röstade för. Tack!

Tre miljöpartister röstade också för. Tack!

Till resten av riksdagsledamöterna säger jag: Tids nog kommer nog också ni att förstå att alla sektorer i samhället måste ta sitt ansvar. En ständigt ökande köttkonsumtion är ungefär lika hållbar som ökande massbilism. Det krävs åtgärder.

För en lista över hur alla har röstat, se här. De som röstat ”Nej” har alltså röstat för vår köttminskningsmotion.

Imorgon ska jag förresten vara med på Skypekonferens om klimatförändringarna med alla ungdomar i Lund på Wake up Call. Vi provskypade redan idag. Fantastiskt engagemang. Tänk om alla de ungdomarna kunde sitta i riksdagen istället för alla som sitter här nu. Då skulle det hända nåt…