EUs fiskeavtal

Har gjort en ny interpellation. Om EUs nykoloniala fiskeavtal. Flera kommer omförhandlas nu till våren. Läs här: Fiskeavtal_ipHolm2011-01-27 eller nedan.

Under våren kommer flera av EU:s fiskeavtal med utvecklingsländer att omförhandlas. Detta är avtal som är hårt kritiserade från olika perspektiv. Ändå diskuteras sällan fiskeavtalen i offentliga församlingar. På EU-nivå är det EU-kommissionen som på egen hand sköter förhandlingarna. När avtalen är färdigförhandlade tas de i regel som A-punkt i ministerrådet utan debatt och realbehandling. Riksdagens insyn i förhandlingarna är i praktiken minimal.

EU har idag fiskeavtal med 16 utvecklingsländer. Under våren kommer flera av avtalen att omförhandlas, t.ex. avtalen med São Tomé och Príncipe, Madagaskar och Marocko. EU:s fiskeavtal ska vara utformade så att fisket endast görs på det överskott av fisk som finns i respektive land och att de lokala fiskeflottorna ska kunna leva vidare. Men i praktiken innebär avtalen en möjlighet för europeiska flottor att dammsuga fiskrika vattnen i Atlanten, Indiska oceanen och Stilla havet. Det lokala fisket slås ut och möjligheterna för det enskilda landet att utvecklas försvåras. Detta torde vara i strid med regeringens Politik för Global utveckling, där alla politikområden ska samverka för att uppnå biståndets mål om fattigdomsbekämpning.

För ett fattigt land är det svårt att säga nej till ett fiskeavtal. EU betalar en mindre summa för rätten att fiska. Avtalen innebär snabba pengar till fattiga länder i en ofta akut ekonomisk situation. På lång sikt motsvarar ersättningen inte på lång väg det förädlingsvärde som fisket omfattar. Fiskeavtalen kostar också EU stora summor. Enligt uppgift används ungefär 20 procent (200 miljoner euro) av EU:s fiskebudget till att finansiera fiskeavtal med andra länder (Isabella Lövin Tyst hav s 135). Avtalen är inte heller ekologiskt och artmässigt hållbara när de tillåter ett mycket större upptag av fisk än vad havsmiljön tillåter.

Avtalet med Marocko är kanske det värsta exemplet bland EU:s fiskeavtal. Marocko ockuperar Västsahara sedan 1975 och kan med hjälp av EU-avtalet sälja ut fiskerättigheter till Europeiska fiskefartyg från det land de ockuperar. Så länge som ockupationen pågår borde EU inte ha något avtal med Marocko över huvudtaget. Inom kort ska avtalet med Marocko ses över och eventuellt förlängas.

Det är som sagt sällan fiskeavtalen debatteras. Men när frågan har varit uppe driver Sverige ofta en kritisk linje. När avtalet med Marocko godkändes 2006 var Sverige det enda landet som röstade nej. Det är bra att Sverige har haft den positionen. Vänsterpartiet anser att EU:s fiskeavtal med utvecklingsländer är en kolonial rest och avtalen kan inte accepteras så som de ser ut idag. Relationen till utvecklingsländerna ska istället baseras på att stödja länderna i att bygga upp ett hållbart och ansvarsfullt fiske och i uppbyggandet av lokala förädlingsindustrier.

Med anledning av detta vill jag fråga Eskil Erlandsson:

1. Kommer ministern att motsätta sig ett förnyat fiskeavtal med Marocko?

2. Hur kommer ministern att agera då det gäller översynen andra fiskeavtalen som t.ex. de med São Tomé och Príncipe och Madagaskar?

3. Hur kommer ministern att agera så att fiskeavtalen görs förenliga med Politik för Global utveckling?

4. Kommer ministern att verka för att det görs socioekonomiska utvärderingar före och efter antagandet av ett avtal, i linje med EU:s rådsslutsatser från 2004?
………………………………………

Jens Holm (V)

EU agerar mot vargjakten

Nu har EU-kommissionen beslutat att inleda ett förfarande mot den svenska regeringens vargjakt. Den bryter sannolikt mot EUs art- och habitatdirektiv. Det är bra att vi jaktkritiker får sådant här tungt stöd. Med anledning av detta har vi i Vänsterpartiet krävt en extradebatt om vargjakten och de rättsliga efterspel som den nu kan få på EU-nivå. Debatten kommer inom kort äga rum här i riksdagen. Återkommer när jag vet mer.

Jag läste förresten rankingen över Sveriges 100 miljömäktigaste. Jag var på plats 34. Bara bocka och buga.

Sahara Marathon

Den 28 februari kommer jag springa Sahara Marathon. Loppet går mellan de tre flyktinglägren, El Ayoun, Auserd och Smara i sydvästra Algeriet. Det känns som ett utmärkt tillfälle att kombinera politik med idrott. Två av mina favoritintressen!

Den politiska delen handlar om att loppet arrangeras nu för elfte året i rad till förmån för ett fritt Västsahara. Västsahara ockuperas av Marocko sedan 1975 och brukar kallas Afrikas sista koloni. Det är en brutal ockupation Marocko bedriver, oppositionella fängslas, saharier försvinner, misshandlas och dödas. Marocko suger också ut Västsahara på naturresurser som fisk och fosfat. Ockupationen fördöms av det internationella samfundet, men Marocko fortsätter ändå sin ockupation. Mot detta vill jag protestera.

Den andra delen handlar om att jag älskar att springa. Jag försöker träna flera gånger i veckan och vart jag än reser (till Bogotá, Port Elisabeth i Sydafrika, London, Lanzarote, Bryssel, Strasbourg eller Rådmansö) har jag med mig mina joggingskor och min oumbärliga gps-klocka. Jag har sprungit maraton en gång tidigare,  Stockholm Maraton för ett antal år sedan. Det var superjobbigt. Jag gick i mål utmattad på 3,46 och med extremt ömma knän som följd. Nu har jag legat i och tränat en del. Fortfarande saknar jag ett par riktigt långa lopp, men jag tror iallafall att jag borde vara i tillräckligt god form för att klara av loppet. I fjol sprang jag Hässelbyloppet 10 km på 40,22 och jag har gjort Lidingöloppet flera gånger på tider mellan 2,23-2,30.   Löparnördar kan följa min träningsdagbok.

Jag hoppas springa Sahara Marathon under fyra timmar. Men allt beror förstås på omständigheterna. Blir det extremt varmt blir det förstås också väldigt jobbigt. Oavsett tid kommer det att kännas som en seger att få visa min solidaritet med de 170 000 sahariska flyktingar som lever i lägren där loppet arrangeras. Det är trots allt det viktigaste; att få visa mitt stöd till det sahariska folket och springa för ett fritt Västsahara.

Danderyd

Jag pratade klimatförändringar på Danderyds gymnasium igår. Danderyds gymnasium är knappast något fäste för Vänsterpartiet. I riksdagsvalet 2010 fick Moderaterna 52 och Vänsterpartiet blott en procent! Och man skulle kunna vänta sig mycket motstånd när en vänsterpartist kommer på besök för att diskutera klimatförändringarna. Men tvärt om, skulle jag vilja säga. Det var bra diskussioner och mycket frågor från engagerade elever. Det betyder knappast att en stor del av eleverna behöver vara vänsterpartister. Men den stora fördelen med att diskutera klimatfrågor i Sverige, nästan i oavsett med vem, är att det finns en samsyn kring det mest elementära, nämligen att klimatförändringarna finns, de är orsakade av människan och det brådskar att vidta åtgärder. Det är bra att det finns klimatinsikt även hos de borgerliga.

Hade jag stått inför en gymnasieklass i t ex USA är jag rätt säker på att mycket energi skulle behövas lägga ned på att besvara frågor som: Hur vet du att det har blivit varmare? Kan du verkligen vara säker på att CO2-utsläpp påverkar klimatet? Kan det inte vara bra med temperaturförändringar? Även om frågorna är relativt lätta att bemöta gör de förstås att fokus skjuts från det viktiga: Detta måste göras.

Jag visade bilder från mitt Grönlandsbesök och talade om hur fort Illulissatglaciären och andra stora glaciärer smälter. Nu kommer helt nya rön från Grönland som visar på att avsmältningen går ännu fortare. År 2010 var det varmaste året sedan man började mäta temperaturer. I fjol var smältsäsongen på Grönland 50 dagar längre än normalt. Och i maj i fjol var det hela fyra grader varmare än normalt i huvudstaden Nuuk. Oroväckande.

Det är bra att man kan ha en diskussion med elever i en borgerlig kommun som Danderyd och att vi kan vara överens om att det är dags för krafttag mot klimatförändringarna. Men för mig är det ändå en gåta varför merparten av de eleverna sannolikt kommer att rösta för partier som kommer försvåra klimatarbetet. Mer motorvägar, sämre tågunderhåll, dyrare kollektivtrafik, straffbeskattning av vindkraftkooperativ, försäljning av utsläppsrätter och uppköp av billiga utsläppskrediter är knappast vägen fram för klimatet. Moderna ungdomar kan knappast vilja ha den politiken. Eller hur? Vad kan få en elev i Danderyd att rösta vänster, det skulle jag vilja veta?

Hindra inte folkets ansträngningar

Jonas Sjöstedt och jag har ett inlägg i Svenska Dagbladet idag mot att regeringen kan tänka sig att sälja det svenska överskottet på utsläppsrätter. Läs det där eller nedan.

Och glöm inte att skriva på protestuppropet mot försäljningen.

Hindra inte folkets ansträngningar
SvD 2011-01-23

Trots att Sverige återigen upplever en mycket kall vinter har temperaturen globalt ökat. Förra året blev, tillsammans med år 2005, det varmaste året sedan mätningarna startade 1880. Behovet att vidta kraftfulla åtgärder för att minska klimatutsläppen är fortsatt akuta.

Tyvärr finns det massor av kryphål i Kyotoavtalet som riskerar att sabotera klimatarbetet. Ett av dessa kryphål kallas i klimatförhandlingarna för ”hot air” och innebär att ett land kan köpa utsläppsrätter (Assigned Amount Units, AAU) från länder med överskott av utsläppsrätter.

Några länder, bland andra Ryssland och Ukraina, har gigantiska överskott av utsläppsrätter sedan deras ekonomier och därmed även utsläpp sjönk kraftigt i början av 1990-talet. Nu vill de sälja utsläppsrätterna till andra länder, vilket kan undergräva möjligheten att minska de globala utsläppen så snabbt som det krävs.

Men även Sverige har ett betydande överskott av utsläppsrätter som den borgerliga regeringen nu överväger att sälja. Det beror på att Sverige enligt Kyotoavtalet fick tillstånd att öka utsläppen med 4 procent till 2012 jämfört med 1990 års nivå. Sve- riges riksdag bestämde att vi istället ska minska utsläppen med 4 procent. Detta mål har sedan slagits med råge och de svenska utsläppen har nu minskat med hela 17 procent, inte minst som en följd av de klimatåtgärder som tidigt initierades och genomfördes när de rödgröna var i majoritet i riksdagen.

Överskottet av utsläppsrätter, jämfört med Sveriges åtagande enligt Kyotoavtalet, väntas uppgå till drygt 70 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Det är mer än Sveriges totala utsläpp av växthusgaser under 2009 (60 miljoner ton). Det ekonomiska värdet på överskottet bedöms vara över 7 miljarder kronor.

Enligt Kyotoavtalet kan överskottet annulleras, sparas eller säljas. Om Sverige annullerar, alltså upphäver, överskottet skulle svenskarnas klimatansträngningar för minskade utsläpp bli bestående. Det skulle innebära en global utsläppsminskning som motsvarar att mer än 11 miljoner människor cyklar istället för att åka bil till arbetet under fem år. Om Sverige istället väljer att sälja hela överskottet innebär det att mer än 11 miljoner personer i andra länder får tillåtelse att ställa cykeln och istället ta bilen till arbetet (Riksrevisionen, Vad är Sveriges utsläppsrätter värda? 2009). Då kommer riksdagens beslutade klimatmål inte att nås och de globala utsläppen öka.

En betydande del av de ansträngningar som gjorts av svenska medborgare skulle därmed bli effektlösa. De koldioxidutsläpp svenskarna sparat under 20 år kan då ske i ett annat land.Att spara överskottet för att eventuellt använda det i framtiden skulle innebära att dessa ökade utsläpp sker senare i framtiden.

Det råder alltså ingen tvekan om vad som är bäst för klimatet.Överskottet av utsläppsrätter ska givetvis annulleras. Storbritannien har redan fattat beslut om annullering. Men den borgerliga regeringen är oenig i frågan och ger motstridiga besked. Miljö- minister Andreas Carlgren säger i ett svar på en skriftlig fråga från Jens Holm (2010-12-22) att regeringen inte kan ge besked i frågan nu på grund av att det råder osäkerhet om framtida regler för utsläppsrätterna. Men dagens regler är ju glasklara: man får annullera överskottet av utsläppsrätter. I en riksdagsdebatt (2010-12-22) sa Carlgren emellertid att alla klimatansträngningar som har gjorts i Sverige inte ska ”gå upp i rök” och att ”Vi kommer ändå inte vilja ha en ordning som innebär att vi bidrar till ökade utsläpp”. Detta välkomnar vi, men i så fall återstår ju endast möjligheten att annullera utsläppsrätterna. Samtidigt säger finansminister Anders Borg till tidningen Veckans affärer (2010-12-14) att han inte kan ta ställning till frågan och att utsläppsrätterna ”representerar ju ett betydligt ekonomiskt värde”.

Moderaten Lars Hjälmered sa i en radiodebatt (SR 2011-01-05) att utsläppsrätterna istället kan användas som en ”bricka i ett förhandlingsspel” i de globala klimatförhandlingarna. Tidningen Veckans affärer (2010-12-14) skriver att finansdepartementet diskuterar möjligheten att använda Sveriges överskott i EU-förhandlingarna om klimatmålet.

Det framgår tydligt att Moderaterna försöker hitta på olika ursäkter för att sälja utsläppsrätterna. Men en försäljning vore oacceptabel ur klimatsynpunkt. Ska Sverige sälla sig till samma klubb som Ryssland och Ukraina i klimatfrågan? Eller ska Sverige vara en internationell föregångare i klimatarbetet? Sabotera inte det svenska folkets klimatansträngningar, Anders Borg.

JONAS SJÖSTEDT (V)

riksdagsledamot i EU-nämnden, trafik- och utrikesutskottet JENS HOLM (V)

riksdagsledamot och klimatpolitisk talesperson

Sanningen om köttet till riksdagen

Meat the Truth, sanningen om köttet. Vilken bra film. Dessutom underhållande. Jag visade den i EU-parlamentet då den just hade kommit ut. Meat the Truth finns också som en bok, där jag medverkar med ett kapitel.

Nu visar jag, Helena Leander (MP) och SMMI filmen i riksdagen. Onsdagen den 9 februari. Välkommen dit! Se mer nedan.

Frukostseminarium i riksdagen

Meat the truth: filmvisning om köttproduktionens miljöpåverkan

Tid: 9 februari kl. 09.30-12.00
Plats: Sveriges Riksdag, Mynttorget 2, sal L4-17 

Möt personerna bakom dokumentären
Djurhållningen är en av våra värsta miljö- och klimatbovar och ett av de största hoten mot den globala matförsörjningen. Dokumentären Meat the truth är ett viktigt komplement till tidigare dokumentärer om klimatfrågan. Den 9 februari visas Meat the truth i riksdagen. Missa inte detta tillfälle att se filmen och möta personerna bakom filmen, speciellt inbjudna från Nederländerna.

Genom att lyfta fram den industriella köttproduktionens negativa konsekvenser bidrar Meat the truth till en mer fullständig bild av de utmaningar som världens står inför. Den ger också hopp genom att visa att en så enkel åtgärd som minskad köttkonsumtion snabbt kan ge stora vinster för miljön, folkhälsan, fattigdomsbekämpningen och den globala ekonomin.

Program
9.30-10.00     Frukostmingel
10.00-11.10   Visning av dokumentären Meat the truth
11.10-12.00   Frågestund med filmens skapare. Moderator: Jens Holm (v)

 Skaparna av Meat the truth är Karen Soeters, direktör för Nicolaas G. Pierson Foundation och projektledare för dokumentären samt Monique van Dijk Armor, internationell evenemangssamordnare på Nicolaas G. Pierson Foundation och medarbetare i filmproduktionen.

Visning för politiker, press och inbjudna gäster. Filmvisningen och seminariet sker på engelska. Arrangemanget är kostnadsfritt. Vi bjuder på kaffe, te och vegetariska samt veganska frukostsmörgåsar.

Anmälan: senast 7 februari till anna.havula@riksdagen.se eller 08-786 54 29. Skriv ditt namn och vilken organisation du representerar i anmälan. Ta med legitimation till riksdagens säkerhetskontroll.

Arrangörer: Vänsterpartiet och Miljöpartiet i riksdagen i samarbete med Svensk mat- och miljöinformation.

Parakvat, småviltsseger, Tunisien

Jag har just träffat Deolinda del Valle Carrizo och Francesco Puig Sadurni från Movimiento Nacional Campensino Indigena, Argentina. De varnade för den snabba utbredningen av monokulturer i hela Sydamerika. Produktion av soja för djurfoder i Sverige och Europa, snabbväxande träd för trämarknaden, boskapsuppfödning och plantager av sockerrör och annat som ska driva våra bilar. En röd tråd i denna produktion är: ett fåtal storägare som gör gigantiska vinster, intensiv kemikalieanvändning, skövling av regnskog och undanträngning av småbrukare/ursprungsbefolkning.

Detta är verkligen något vi måste sätta fokus på. Förvisso tycker jag att jag rätt länge har talat om länken mellan köttindustrin, foderproduktionen och miljöutarmning, klimatförändringar och sociala konflikter, men det måste göras ännu mer. Glädjande är därför att se inlägget idag av Latinamerikagrupperna, SNF, LRF m fl, mot det farliga bekämpningsmedlet parakvat. Parakvat är förbjudet i Sverige och nu senare också i EU. Men vi importerar stora mängder djurfoder, soja, som är odlade på plantager där parakvat och andra kemikalier används in stor utsträckning.

Vänsterpartiet har motionerat mot detta. Vi vill hjälpa länder i Sydamerika att införa stoppa användningen av parakvat. Vi vill ställa krav på importen av jordbruksvaror så att parakvat inte används.

En glädjande nyhet: Idag på miljöutskottet fick vi i oppositionen majoritet för att småviltsjakten i  fjällen måste begränsas. Idag har vilken EU-medborgare som helst, med tillgång till jaktlicens, rätt att jaga norra Sverige. Samer, lokalbefolkning och, förstås, djuren blir lidande av denna kommersialisering av jakten. I utskottet kräver vi att lagen ska ändras som till vad den var innan 2007, då borgarna öppnade upp jakten. Nu gäller det att vi får majoritet i riksdagen. Då kan vi sätta press på regeringen. Beslut inom några veckor.

Följer också nyheterna om Tunisien. Otroligt glädjande med en folklig revolt för demokrati och mänskliga rättigheter. Förhoppningsvis kan detta inspirera demokratiska krafter i andra länder. Men det är upprörande med polis och militärs repression mot de protesternade. Sverige och EU borde driva på för att man går till botten med repressionen och att den tidigare presidenten Ben Ali dras inför rätta (se också DN idag). Detta är något min kollega Jonas Sjöstedt har verkat för. Om några veckor ska jag till Algeriet. Vi får se hur det går där, det var eg där protesterna började.

Nu ska jag förbereda vargdebatt med Eskil Erlandsson. Det är frågestund i riksdagen, och jag är den från Vänsterpartiet som får ställa vår huvudfråga.

Åter i riksdagen

Tillbaka i riksdagen igen. Detta efter ett långt, men välbehövligt, juluppehåll. När jag stod där i talarstolen den 22 december, halsen full av tabletter mot inflammerade stämband, och fem fem interpellationsdebatter framför mig var jag rätt sliten. Men nu känns allt extremt mycket bättre.

Har påbörjat min träning inför Saharamaraton (28 februari). Viktigt lopp, inte minst för att visa solidaritet för Västsahara. Men också himla kul att springa.

Var igår på Syninge kursgård med Vänsterpartiets riksdagsgrupp. Spännande och rättframma diskussioner om antirasism och besök från danska Enhedslisten. Vegetarisk mat för hela riskdagsgruppen och lättöl och ännu fler diskussioner framåt kvällskvisten. Så ska ett 2011 inledas!

Noterar att diskussionen om Vänsterpartiets framtid är i full gång. Mitt eget inlägg har fått många intressanta kommentarer. Tack! Jonas Sjöstedt skriver intressant i Aftonbladet idag om hur partiets politik ska utvecklas med en klarare ekonomisk systemkritik och tydligare klimatpolitik. Rätt så. Rossana Dinamarca om varför hon tror att ett delat ledarskap är en kvinnofälla. Kanske finns risken, men så behöver det ju inte bli. Josefin Brink om att fler borde komma ut i partiledarskapsfrågan. Intstämmer. Wiwi-Anne Johansson och Bengt Berg om behovet av ett nytt ledarskap.

Sverige kommer troligen att dras inför EUs domstol för brott om art- och habitatdirektivet. Vargjakten är en stor skamfläk för Sverige och en enda oblyg flirt med en skjutsugen jägarkår. Nu begär vi en extradebatt om det hela. Den borgerliga regeringen ska inte komma så lätt undan.

Nu har jag några minuter kvar innan gruppmötet. Ska förbereda mitt miljö- och klimatföredrag för Vänsterpartiet Södermalms senare i eftermiddag. Imorgon blir det besök av en en skolklass från Fagersta, förberedelser inför miljöutskottsmötet på torsdag och määäängder av mejl som måste besvaras (håll ut ni som ännu inte fått svar).