Vänsterpartiet – vad bör göras?

Idag har jag en debattartikel i Flamman. Läs den där eller nedan.

Utlys extrakongress för Vänsterpartiet
Valresultatet innebar en katastrof för Vänsterpartiet. När vi har en högerregering som genomför kanske de största skattesänkningarna för höginkomsttagare någonsin, privatiserar och skär ned i välfärden samt när Socialdemokraterna gör sitt sämsta val sedan den allmänna rösträttens införande då växer inte Vänsterpartiet. Lägg till detta att vi haft en finanskris, främlingsfientligt parti på frammarsch, en accentuerande klimatkris och fortsatta klyftor mellan mäns och kvinnors inkomster. Då frågar jag mig, om vi inte kunde växa nu, kan vi någonsin växa?

Självklart kan vi det. Det finns förutsättningar för ett stort och brett vänsterparti. Ett parti som ligger långt över 10 procent i valen och som spelar en viktig roll i folkrörelser utanför de valda parlamenten. Jag är övertygad om att vi kan nå dit. Om vi bara är beredda att gå till botten med orsakerna till det faktum att Vänsterpartiet gick bakåt för det femte valet på rad.

Det finns en uppsjö externa faktorer att skylla valkatastrofen på: Borgerlig media, högerns pengadominans och drevet mot Mona Sahlin. Allt det är viktigt, och alla de faktorerna behöver diskuteras i ett längre perspektiv. Inte minst frågan om långsiktig opinionsbildning och hur Vänsterpartiet ska bygga upp en finansiering som är oberoende av statliga och kommunala bidrag är viktiga att diskutera. Men till att börja med bör vi fokusera på det vi direkt kan styra över: Oss själva. Här har Vänsterpartiets partistyrelse en helt oundgänglig roll.

Jag är orolig för att vi inte får den helt uttömmande och självkritiska eftervalsdebatt  som partiet behöver. Därför hoppas jag att Vänsterpartiets partistyrelse agerar klokt och tillsätter en katastrofkommission som får till uppgift att utreda orsakerna till valförlusten. En tänkbar metod skulle kunna vara att skicka ut en enkät till alla partimedlemmar för att höra deras synpunkter om valet och partiets roll samt vad som bör göras. Det finns mycket klokskap hos våra medlemmar som vi lätt går miste om om vi inte aktivt ber om att få ta del av den.

Katastrofkommissionens slutsatser borde diskuteras på en extrainsatt kongress någon gång under nästa år. Jag tror det är viktigt att relativt snart gå till botten med orsakerna till valförlusten och sedan kunna rikta fokus mot framtiden och hur vi ska vinna valet 2014. Detta görs bäst på en extrakongress. En extrakongress innebär ett öppet och ärigt förhållningssätt från vår partiledning: Vi är beredda att göra allt vi kan för att Vänsterpartiet återigen ska växa. Vi vänder på alla stenar. Vi låter inget passera utan diskussion och analys. Vi bör inte heller utesluta möjligheterna inför ett nyval i Sverige. Inför det scenariot är en extrakongress så snart som möjligt det bästa sättet att modernisera vår politik och vara redo för en ny valrörelse.

Vänsterpartiet är inte längre det självklara alternativet för progressiva förstagångsväljare, för aktivisterna som kämpar för global rättvisa, för feministerna eller miljökämparna. Andra partier, inte minst Miljöpartiet och småpartier utanför riksdagen, har tagit den rollen. Vi måste fråga oss varför.

I val efter val har vi dränerats på våra väljare. Om vi inte går till botten med partiets kräftgång är jag rädd för att Vänsterpartiet helt kan elimineras som ett parlamentariskt parti i Sverige. Det vore förstås helt förödande. Vänsterpartiets partistyrelse har ingen lätt uppgift framför sig. Men genom att verkligen lyssna på våra medlemmar, tillsätta en katastrofkommission och utlysa extrakongress nästa år kan man ta steg i rätt riktning.

Jens Holm, nyvald riksdagsledamot Vänsterpartiet

MP + M?

Miljöpartiets presskonferens igår började bra: Inget samarbete med Fredrik Reinfeldt. Det rödgröna samarbetet ligger kvar. MP har inget mandat från sina väljare att sätta sig i knäet på Reinfeldt. Just så.

Men sedan kom det: Maria Wetterstrand sade sig vara beredd att göra upp med de borgerliga på integrationsområdet. Men, vänta… gör man det, då har man ju kastat sig ut på det sluttande planet. Samarbetar man på ett område kan det lätt leda till ett annat. Och hur ska Wetterstrand rösta när S och V lägger fram vår rödgröna uppgörelse om en progressiv flyktingpolitik? Blir det med Moderaterna?

Just på området flyktingpolitik och integration skulle vi rödgröna kunnat haft en gyllene chans att slå in en kil hos borgarna. Vi vet att de små borgerliga partierna i stort är överens med oss i migrationsfrågorna. Tidigare har S och M varit de stora bromsklossarna. Men med den rödgröna migrationsöverenskommelsen är det bara M som står kvar och upprätthåller järnaxeln mot asylsökande.

Ett rödgrönt migrationsförslag, som bl a skulle innehålla en förbättrad utlänningslag, skulle därför ha stor potential att få stöd bland FP-ledamöter i riksdagen, kanske också från C och KD. Det skulle verkligen kunna ha gått igenom. Kvar skulle Fredrik Reinfeldt stå med sin flyktingfientliga politik.

Ska MP istället göra upp med borgarna går detta förstås om intet. Något annat som går om intet är MPs själ och roll som ett progressivt parti. Är Maria Wetterstrand och Peter Eriksson verkligen beredda att riskera det?

Även om det kan vara varmt och skönt att sitta i Reinfeldts knä kommer priset att bli högt.

Member of Swedish Parliament

The elections are over and almost all the votes are counted. It is now clear: I have been elected Member of the Swedish Parliament. I feel very honoured. I am grateful to everone that has voted for me and the Left Party. Thank you!

I will especially work with issues dealing with climate change, animal rights and global justice.

I feel passionate about working hard for replacing the current neo-liberal government with a red-green. That struggle starts here and now: A new government and new politics, thats what Sweden needs.

Nu är jag riksdagsledamot

Rösträkningen är klar och det är nu klart att Vänsterpartiet får fyra mandat från Stockholms stad och län. Ett av de mandaten får jag besätta. Jag är alltså riksdagsledamot nu. Kul!

Nu blir det fyra intensiva år för en ny regering och en ny politik. Fyra intensiva år med kamp mot rasism och främlingsfientlighet. Fyra intensiva  år där jag särskilt kommer driva klimat, djurrätt och rättvisefrågor.

Nästa vecka samlas Vänsterpartiets riksdagsgrupp för första gången. Den 4 oktober öppnas riksdagen formellt. Sedan blir det full fart framåt.

Tveka inte att höra av dig till mig om du har synpunkter på saker som borde tas upp i riksdagen. Skriv det direkt här (jag läser allt) eller mejla på: jensholm13@gmail.com

Därför förlorade vi

Vi rödgröna förlorade stort, Vänsterpartiet gick nedåt och SD kom in. Kunde det gå sämre? Nej. En mardröm.

Varför? Jag har funderat en del på det. Ok, det är ingen sky-rocket science, men här är iallafall mina reflektioner som väckts under valrörelsen.

Alliansen
Begreppet Alliansen speglar huvudproblemet. Nu säger inte ens oppositionen (jag känner mig som ett ensamt undantag) längre ”borgarna”, ”högern” eller ”den moderatledda regeringen”. Att rösta på ”Alliansen” låter fräschare än att rösta på Moderaterna eller borgarna. Begreppet Alliansen känns uppenbarligen enklare, inte lika politiskt laddat. Och det är just det som är problemet. Moderaternas så kallade omvandling och hela de borgerligas ändrade tilltal satte sig som en pusselbit direkt in i media och i valets dramaturgi.
Alliansen är förstås bara ett ord. Men det speglar hur skickliga borgarna har varit att ta till sig problemformuleringsprivilegiet, att sätta agendan. Valet har i stor utsträckning handlat om deras frågor och utspelat sig på deras arena. Man har lyckats att normalisera borgerligheten. En gigantisk bedrift i Folkhemssverige.

Socialdemokratin
Det är omöjligt att vinna för de rödgröna när Socialdemokraterna gör sitt sämsta val på nästan hundra år. V och MP får sällan mer än 15-16 procent tillsammans. Sossarna måste därför prestera en bra bit över 30 procent. Man kan skriva långa texter om vad som inte funkar i det där partiet och vad som behöver göras. Jag är inte rätt person för det. Men för mig är det iallafall uppenbart att om S offrar en stor del av sin bas i facket i hopp om att vinna s k mittenväljarna (vilka de nu är…) kastar man sig ut för ett sluttande stup där fallet bara kommer att fortsätta. Om inte S går tillbaka till sina rötter är jag rädd för att fallet kan fortsätta.

För lite aggressivitet
De rödgröna var som bäst när vi baserade vår retorik i en avsky över Reinfeldts klasspolitik, med exempel på utförsäkningar , ökad arbetslöshet, social utslagning m . Tyvärr skedde detta endast med den frenesi som behövs i slutet av valrörelsen. Det var också då opinionen började växa. Resten av tiden försökte de rödgröna driva en kampanj baserad på att tala om de egna frågorna och inte lägga alltför mycket krut på att kritisera regeringen. Det var helt fel. Om man inte lägger merparten av sin tid och energi på att faktiskt avslöja borgarnas klasspolitik, miljösvek och välfärdsförsämringar då börjar folk tänka ”Det är kanske inte så stor skillnad ändå mellan blocken”. För varje gång de rödgröna gjort ett utspel med mer pengar till någon grupp i samhället har borgarna svarat med ett likartat. Det överbudsracet tror jag egentligen ingen vinner på. Folk tycker det är tröttsamt med pengalöften som inte är fotade i en ideologisk kursändring.

Media
Det går inte att göra den här analysen utan att konstatera att borgarna aldrig skulle ha lyckats med sin agenda setting och politiska makeovers om det inte hade varit för den kompakta uppslutningen hos medierna. Ett 60-tal borgerliga ledarsidor (bland annat våra två enda rikstäckande morgontidningar) gör stor skillnad. De sätter i stor utsträckning dagordningen och påverkar t ex vad public service tar upp och vilka vinklar de väljer. Det har varit mycket mer negativ publicitet kring de rödgröna än de borgerliga. Detta är eg anmärkningsvärt. Det brukar ju vara den sittande regeringen som granskas hårdast av media.

Högerpolitiken banade vägen för rasisterna
Varför kom SD in? Tyvärr frodas rasism och främlingsfientlighet i arbetslöshet och ökade klyftor. Det är de socioekonomiska konsekvenserna av fyra år med borgarna. Hela tanken med att bygga sin politik på att de som är inne i systemet (de som jobbar) ska få mer, de som är utanför (arbetslösa och sjuka) ska betala för detta sänder en signal till folk att det är OK att dela upp folk. Är det en extrem slutsats? Nej, jag tycker inte det. Borgarna skulle kunnat ha byggt en politik på att alla ska ha liknande förutsättningar, det är rätt att inkomstutjämna. Då hade man sänt andra signaler. Men då hade man inte heller fört en borgerlig politik.
I vart fall, när samhället slits i sär skapas en grogrund för extrempartier. Det är därför SD kunde växa. Vad fyra år till med Reinfeldts politik kan leda till i det avseendet törs jag inte tänka på.

En annan socioekonomisk bas
Med den borgerliga politiken blir allt fler indragna i ett vinstmaximeringstänkande som får oss alla att följa börskurvor och titta i räntetabeller.  Pensionssparnande på börsen, hyresrätter som blir bostadsrätter, en extrem valfrihetsrevolution på snart sagt alla områden och privata försäkringar inom vården (kommer stort med privata sjukhus) gör att folk börjar tänka annorlunda, sin egen vinning blir viktigare än att bygga ett jämlikt samhälle.

Frågorna som försvann
När hörde ni senast en debatt om flyktingpolitik, svensk vapenexport, bistånd, global rättvisa, IT/fildelning, klimat (med några få undantag) eller djurrätt (också med ett par få undantag). Det här är alla frågor där vänstern är hästlängder bättre än de borgerliga. Varför försvann då de frågorna? Jag tror tyvärr det är priset för blockpolitiken, som gör ett det blir en cementering vid mitten. Om S hade vetat hade de rödgröna kunnat göra seriösa försök för att dessa frågor skulle komma upp, men jag tycker inte de ambitionerna fanns hos dem. Borgarna blev de stora vinnarna på att slippa stå till ansvar för klimatsvek, djurplågeri eller en fördubblad vapenexport.

Siffror inte visioner
Barack Obama vann valet i USA på att han ansågs ingjuta hopp i det amerikanska folket. I det svenska valet var långsiktiga visioner och samhällsprojekt slående frånvarande. Allt handlade om pengar hit och dit. Det är ett upplägg där knappast de rödgröna vinner och i synnerhet inte Vänsterpartiet. Vad blev det t ex av, den av Lars Ohly så omhuldade, boken Jämlikhetsanden? Borgarnas promblemformuleringsprivilegium parat med blocklåsningen gjorde att det var svårt att bryta in med mer visionära perspektiv. Tragiskt nog.

Pengar
Vänsterpartiet har varit det parti med minst kampanjbudget. De borgerliga hade långt mycket mer pengar än de rödgröna. Moderaterna har fått mer än 80 miljoner kronor från miljonärer och storföretag, något de vägrar att redovisa. Centern är numera vårt rikaste parti, vilket märktes i den annonsbombmatta de kunde lägga ut under de sista två veckorna.
Allt detta är förstås frustrerande. Men även Vänsterpartiet aldrig kan räkna med stora donationer från miljonärer måste vi fråga oss om vi verkligen gör allt för att samla in nödvändiga resurser till partiarbetet. Min åsikt är att vi gör ett rätt taffligt fundraisingarbete. Jag skulle inte ens säga att Vänsterpartiet bedriver fundraising, något som vilken frivilligorganisation som helst är tvungen att göra. Skulle Vänsterpartiet ha två personer som jobbade heltid med att bara samla in pengar på ett professionellt sätt är jag övertygad om att det skulle betala tillbaka sig. Mångfalt.

Vad kan vi göra?
Fortsatt gräsrotsarbete, samla in pengar till opinionsarbete, pressa borgarna från vänster, peka på hur lika SD och borgarna kommer att rösta i de flesta frågor i riksdagen etc. Allt det är viktigt. Men det som känns mest slående annars är vikten av att vinna opinionen. Det gjordes många lovvärda initiativ åt det hållet (sociala medier, flera personer som arbetade heltid endast med utspel etc) hos de rödgröna under valrörelsen. Och det finns många inom de rödgröna som arbetar med PR och opinionsbildning. Det är något att spinna vidare på. Men problemet är att de personerna är många fler hos borgarna.
Och, det viktigaste: Vi behöver en dagstidning som kan vara ett progressivt alternativ till dagens megafoner. Det behöver inte vara en Flamman eller ETC. En svensk motsvarighet till franska Liberation, brittiska The Guardian, spanska El Público, Information i Danmark eller La Jornada i Mexiko, för att ta några exempel. Visst, det är svårt, men är det verkligen helt omöjligt? Borgerlig media var ju något a l l a talade om i valrörelsen. Folk kan invända, men kan en enda centervänster tidning verkligen vrida opinionen åt rätt håll? Till dem vill jag säga, nej det kan den inte. Men den kommer ständigt att vara ett alternativ för de som är trötta på DN och SvD, och de är många. Det viktigaste är kanske ändå att det handlar om värdighet. Ja, det är helt enkelt ovärdigt mot alla oss 45 procent som röstade på de rödgröna att tvingas vakna till DN, SvD, GP eller någon annan av de lokala borgerliga morgontidningarna. Det måste gå. LO lär ju ha en miljard till opinionsbildning som de inte använder. Kanske kan man börja där…

Hoppfullt
Det mesta var negativt i valrörelsen. Men det går inte att förta den värme och kämparglöd som jag känt varje dag under de här fyra, fem veckorna jag har varit ute och kampanjat på heltid. Vänsterpartiet är ett litet parti, men här i Stockholm har vi lyckas genomföra en veritabel gräsrotsvalrörelse. Det är nog därför vi också här i stort behåller våra positioner och ligger en bra bit över Sverigesnittet. Något att tänka på.

Usch vad tråkigt

Det måste sägas: Det här var ett riktigt, riktigt uselt resultat. Borgarna fortsätter att regera, kanske med ett icke officiellt samarbete med rasisterna. I Stockholm ser vi ut att behålla våra fyra mandat. Det innebär att jag troligen kommer in i riksdagen. Det känns förstås fantastiskt kul. Och jag vill tacka alla som röstat på Vänsterpartiet. Tack!

Men ett slutgiltigt besked får vi först på onsdag då personvalet blir klart.

Det går inte att komma ifrån att det som överskuggar allt annat är:

1. Fyra skitår till med borgarna.

2. Sverigedemokratsrasister i riksdagen.

Nu krävs reflektion, omladdning, omorganisering och sedan stenhårt opinionsarbete mot rasisterna och resten av högerpartierna.

Vi kommer tillbaka!

Om du fortfarande tvekar

Idag är det val. Är du fortfarande osäker på vad du ska rösta på? Läs då detta:

1. Med den borgerliga regeringen går miljö- och klimatpolitiken för första gången bakåt. Vänsterpartiet och de rödgröna kommer att göra den största kollektivtrafiksatsningen någonsin, bygga ut det förnybara istället för att slösa pengar på kärnkraft, klimatrenovera våra bostäder, få Vattenfall på rätt kurs, värna tåget och införa kilometerskatt på långtradartransporter och bygga progressiva allianser med utvecklingsländerna.

2. Borgarna har skapat 100 000 nya arbetslösa. Man har sparkat mer än 30 000 anställda från den offentliga sektorn. Vi får människor i jobb med klimatinvesteringar och välfärdssatsningar.

3. Borgarna har ökat klyftan mellan rik och fattig, mellan män och kvinnor. Vi kommer utjämna och låta de rika betala. Varför röstar 80 procent av miljonärerna på Reinfeldt? För att han för en politik för inkomstutjämning? Nej, för att han för en politik för just miljonärerna.

4. Vapenexporten har ökat med 100 procent under det borgerliga styret. Borgarna har infört en särskild myndighet för att främja vapenexport. Jo det är sant, även om det låter bisarrt Försvarsexportmyndigheten heter den. Vi rödgröna kommer avskaffa den, spara på försvaret och ha en restriktiv politik kring vapenexport (Vänsterpartiet kommer driva på för ett totalstopp av vapenexporten).

5. Borgarna har urholkat biståndet. Vi kommer upprätta det. Vänsterpartiet får högst betyg av Diakonia i biståndsfrågor. Det säger väl det mesta…

6. Borgarna har offrat djuren. Vi förbjuder pälsdjursuppfödning, inför en djuretisk ombudsman, fördubblar antalet djurskyddskontroller och antar en handlingsplan för minimerandet av djurförsök. Vi kommer dessutom göra ännu mer, men detta är en bra start.

7. Borgarna har privatiserat och sålt ut. Nu är det riskkapitalister som omvandlar våra skattepengar till miljonvinster i skatteparadis. Vänsterpartiet vill ha ett privatiseringsstopp. Vi vill utveckla välfärden, inte avveckla den.

8. Borgarna stryker Israel medhårs och går i USAs ledband. Vi står upp för palestinierna och driver förtryckta folks sak. Vi kommer, som första europeiska land, att erkänna Västsahara som suverän stat.

9. Borgarna diskuterar hur mycket mer vapen och soldater de ska skicka till Afghanistan. Borgarna lägger tre gånger så mycket på krig i Afghanistan som bistånd. Vi är överens om att stoppa Sveriges krig i Afghanistan. Där Fredrik Reinfeldt snackar mer krig, snackar vi uttåg. Vi vill ha ett massivt civilt bistånd till Afghanistan.

10. Fredrik Reinfeldt är en självgod farbror. Mona Sahlin är en pigg visionär som kan bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Någonsin.

Övertygad?

Inte?

Vilka har genom historien stått upp för demokratiska reformer, allt från rösträtt, 8 timmars arbetsdag, föräldraförsäkring till rätt till semester?Vilka stod upp för Sydafrikas folk mot apartheid? Mot Pinochets diktatur i Chile? Mot USAs krig i Vietnam? Nej, inte Moderaterna. Det är vi, Vänsterpartiet och de rödgröna.

Välkommen in i en gemenskap byggd på solidaritet och en brinnande passion för rättvisa. Välkommen att lägga din röst på oss. Du kommer inte att ångra dig.

Digitala bibliotek

Musik och film har en enorm potential att spridas till breda lager. Konstskaparna kan också via Internet nå ut på ett helt nytt revolutionerande sätt, utan mellanhänder som tar hem storkovan.  Vänsterpartiet kräver inte bara att Ipred och FRA ska rivas upp samt att datalagringsdirektivet och Acta inte ska implementeras. Vi har också ett förslag för hur nedladdning ska kunna bli legal, hur kultur ska kunna spridas och hur kulturproducenter ska kunna få bra ersättning. Det kallas digitala bibliotek.

Läs mitt och Mikael von Knorrings inlägg i Netopia eller nedan. Se också Digitalabibliotek.se

Digitala bibliotek, framtiden för kulturen på nätet
Är kärnfrågan i fildelningsdebatten hur vi ska kunna ge bra villkor till produktionen av film, musik, spel och annat, då finns det betydligt bättre vägar framåt än förbudsspåret.

Vi har tio års erfarenhet av fildelning vid det här laget. Hittills har scenariot där alla inkomster försvinner visat sig helt hypotetiskt. Tvärtom ser vi förvånansvärt stabila inkomster för filmare, spelproducenter och för musiklivet som helhet.

Med det inte sagt att allt är frid och fröjd: vi hade gärna sett att kulturekonomin växte tydligt. Allt eftersom reallönerna ökar är det rimligt att vi lägger en större del av ekonomin på kultur, både i absoluta och i relativa tal. Men även om vi har det som utgångspunkt är det inte särskilt stora summor som fattas för att nå det målet: med en snabb överslagsräkning får vi det till att handla om, högt räknat, i storleksordningen en miljard kronor.

Är det en fråga att riva upp nätet för? Staten sänkte bokmomsen med en miljard i ett svep för inte så länge sedan. Den debatten var betydligt mindre än de senaste årens fildelningsdebatter.

De totala kulturutgifterna var ungefär 22 miljarder kronor år 2007. Hushållens egna kulturutgifter låg omkring 34 miljarder kronor. De totala skatteinkomsterna är i storleksordningen 1500 miljarder kronor, och de senaste fyra åren har vi sett skattesänkningar för ungefär 100 miljarder kronor.

Mot den bakgrunden, varför är fildelningsfrågan så låst? Det naturliga vore att partierna gick direkt på kärnfrågan om ekonomiska möjligheter, och duckade förbudskraven. De partier som gillar biblioteken skulle kunna stödja vårt förslag, och det stora partiet på högerkanten skulle kunna diskutera riktade skattesänkningar.

Det förslag vi har lagt om att bygga upp digitala bibliotek är inte lösningen med stort L på alla frågor. Däremot är förslaget konkret, politiskt realistiskt och möjligt att genomföra också inom ramen för dagens upphovsrätt. Det skulle ge en stadig och långsiktig förstärkning av inkomsterna, till skillnad från Ipred

Vi föreslår att staten tar initiativ till att bygga upp ett digitalt bibliotek på nätet för i första hand film och musik. Givet dagens upphovsrätt deltar de upphovsrättsinnehavare som vill, med de verk de vill. Vi vill inte försöka reproducera utlåningsbegreppet digitalt med DRM, utan ser tvärtom gärna ett standardavtal som bygger på att verket CC-licensieras.

Till det kopplas en biblioteksersättning efter samma principer som på folkbiblioteken. Vi har föreslagit en budget på 300 miljoner tills vidare. Erfarenheterna från Danmark visar att det allra mesta av det kan gå till biblioteksersättning. För att undvika fusk behöver det vara fördelaktigt att registrera sig som på ett vanligt bibliotek, så att det finns ett rättvisande stort urval av användare att basera statistiken på.

Den enda konkreta kritik vi hittills sett mot förslaget är att en del andra distributionstjänster kanske skulle bli överflödiga. Vi ser inte det som ett problem. Poängen med nätet är inte att fler ska arbeta med distribution, utan tvärtom att färre ska göra det. De tjänster som betyder något för användarna utöver själva distributionen, skulle just därför kunna fortsätta som vanligt.

Digitala bibliotek är ett svar på den tekniska utvecklingen som på punkt efter punkt följer debatten på 30-talet. Samma argument som författarförbundet reste då, reser branschföreträdare idag. Då hette det att biblioteken måste avgiftsfinansieras, att folk måste lära sig betala för kultur, att författarna inte respekterades. Hela det tankesättet var en återvändsgränd

Bibliotek breddar utbudet och höjer kvaliteten för användarna, samtidigt som de fungerar som en stabil inkomstkälla med stark legitimitet. Det är ett mycket bättre spår än förbud.

Jens Holm, riksdagskandidat (V)
Mikael von Knorring, riksdagskandidat (V)

V segrare i Kistaloppet

Vänsterpartiet vann politikerklassen i Kistaloppet. Jag sprang de 10 km på 41,56 och hamnade totalt sett på plats 56. Jag sprang i mål som första politiker. Mitt mål att vara den snabbaste riksdagskandidaten är därmed uppfyllt. Mitt andra mål att springa under 45 min uppfylldes också. Man får vara nöjd…

Vilket underbart lopp. Välorganiserat, bra bana och bara lagom mycket regn. Hoppas Kistaloppet är en tradition som kommit för att stanna.

Kan vi vinna loppet idag kan vi vinna valet imorgon. Se till att rösta och rösta rödgrönt, helst på Vänsterpartiet.

Kistaloppet

Snart ska jag springa Kistaloppet. Loppet startar 14.00. En mil genom Kista centrum, ut på Järvafältet, längs Rinkeby, Tensta, Akalla, Husby och in i Kista igen. Syftet är att sätta fokus på att det är val imorgon. Det blir en höjdare.

Jag måste erkänna att jag älskar att tävla. Därför hoppas jag två saker:
1) Att jag blir snabbast av alla riksdagskandidater
2) Att jag springer under 45 minuter.

Det kommer inte bli helt lätt. De senaste tre veckorna har jag inte hunnit springa en gång. Valrörelsen har tagit all tid.

Vi får se hur det går. Det kommer iallafall att bli en höjdare att få springa för Vänsterpartiet och en rödgrön valseger bland Norra Järvas mångfald.